söndag den 25 februari

söndag den 25 februari

söndag den 25 februari

Publicerad 12 Feb 2018
Av: Christofer Fjellner

Vänstern har kvar rötterna i förtryckets mylla

I helgen hade Vänsterpartiet sin kongress. Precis som Sverigedemokraterna försöker partiet släta över sin historia och få oss andra att glömma den i syfte att framstå som ett rumsrent och anständigt parti. Nuvarande ledaren Jonas Sjöstedt kallar sig inte heller för kommunist till skillnad från tidigare ledaren Lars Ohly.

Men i likhet med Sverigedemokraterna avslöjar sig Vänsterpartiet då och då. Partiet visar sitt rätta om än inte särskilt vackra ansikte. När Venezuela kommer på tal händer det ofta. Venezuela var länge Vänsterpartiets skyltfönster, en socialistisk framgångssaga. Men som alla andra socialistiska framgångssagor fick också den här ett sorgligt slut. Situationen i socialistdiktaturen Venezuela är prekär. Plundringar av matcenter och barn som svälter ihjäl följer i hungerns fotspår. Men Vänsterpartiet förnekar enträget verkligheten.

Särskilt här i Europaparlamentet, på behörigt avstånd från medial bevakning och granskning. När Sacharovpriset i fjol delades ut till opposition i Venezuela valde Vänsterns partigrupp i Europaparlamentet att demonstrativt lämna sina stolar tomma och inte närvara.

Och i förra veckan hände det alltså igen i samband med att vi diskuterade situationen i Venezuela i Europaparlamentet. En majoritet av ledamöterna ställde sig bakom en gemensam resolutionen, som med rätta fördömer regimen och presidenten Nicolás Maduro styre. Mänskliga fri- och rättigheter kränks och landet befinner sig i en djup humanitär, social och ekonomisk kris. Detta var dock mer än vad vänsters grupp tålde att höra. De ställde sig inte bakom resolutionen utan författade i stället en egen.

I sin egen resolutionen köper Vänsterns partigrupp regimens problemformulering rakt av.  I stället fördöms – i ett anfall av oförblommerat svärmeri för diktaturen – den demokratiska oppositionen i skarpa ordalag. Den beskrivs som en uppviglande kraft som bidrar till instabilitet och våld och som undergräver oberoende, fred och demokrati i landet. Resolutionen fördömer också påståendet att det pågår en humanitär kris i landet. Det är ett nyspråk som inte ens Orwell kunde fantisera ihop. Det är alltså i det här sammanhanget och med det här sällskapet Vänsterpartiet rör sig i Europaparlamentet.

När Vänsterpartiet hade kongress i helgen gjorde partiet allt för att framstå som ett helt vanligt parti, som erbjuder ett anständigt alternativ till vänster om Socialdemokraterna. Men Vänsterpartiet är inget vanligt parti. Det är ett parti som fortfarande står på förtryckarnas sida.

Det är bra att vi uppmärksammar och påminner varandra om SD:s bakgrund. Lite oftare borde vi göra samma sak med vänsterns.

Fotograf: Martin Lahousse, EPP Group.

Av: Christofer Fjellner