söndag den 16 december

Medborgaren

Medborgaren gavs ut för första gången år 1920, som månadsblad för Allmäna valmansförbundet. Det gör den till en av landets äldsta partitidningar.
Idag är Medborgaren Moderata samlingspartiets partitidning.

Meny

Om Medborgaren

Mörbylånga kommun: ”Äpplet” ska bli Sveriges bästa äldreboende

Mörbylånga kommun: ”Äpplet” ska bli Sveriges bästa äldreboende

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

Tipsa oss!

Mörbylånga kommun: ”Äpplet” ska bli Sveriges bästa äldreboende

Mörbylånga kommun: ”Äpplet” ska bli Sveriges bästa äldreboende

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

Donera

Mörbylånga kommun: ”Äpplet” ska bli Sveriges bästa äldreboende

Mörbylånga kommun: ”Äpplet” ska bli Sveriges bästa äldreboende

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

Kontakt

Mörbylånga kommun: ”Äpplet” ska bli Sveriges bästa äldreboende

Mörbylånga kommun: ”Äpplet” ska bli Sveriges bästa äldreboende

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

Om cookies

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

Integritetsskydd

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i Agenda på söndag

söndag den 16 december

söndag den 16 december

Publicerad 20 Nov 2018

Wicklund: Nya perspektiv på Ryssland

Josefin Wicklund är ledamot i MSU kommittén i Stockholm. Hon blev beviljad ett resestipendium av Arvid-Lindmansfonden för att resa till Ryssland. Texten nedan är en reseberättelse skriven av Josefin Wicklund.

Sommaren 2018 fick jag beviljat ett resestipendium för unga skribenter av Arvid-Lindmansfonden. Jag skulle under hösten resa till Ryssland för att se om min bild av Ryssland stämmer överens med den bild som utmålas i svensk media och den generella uppfattningen som svenskar har av Ryssland, men även för att bilda mig en uppfattning om huruvida Ryssland någonsin skulle kunna bli en demokratisk och fungerande stat. Efter denna resa fick jag nya perspektiv på hur jag anser att Sveriges relationer till Ryssland kan utvecklas och hur nya reformer kan öppna upp för ett mer liberalt globalt samspel.

Mitt första starka intryck av Ryssland, var med kvinnan i passkontrollen på Moskvas flygplats. Hon betraktade mig noga, på ett misstänksamt vis. Min bild är att ryssar ofta är väldigt reserverade tills de vet vad din agenda är, speciellt om du inte är rysktalande. Det var exempelvis omöjligt att fråga en främling om vägen – de svarade inte utan gick bara därifrån. Om de där emot vet vem du är och vad du vill, är de väldigt hjälpsamma och tillmötesgående.

Min första kväll i Moskva åt jag middag vid en damm, som var prydligt dekorerad med ljusslingor.  Det var ett modernt och fint område – det skulle lika väl kunna ha varit ett område i vilken annan europeisk huvudstad som helst. Moskva är fyllt av sådana områden, med trendiga och flotta restauranger. Människorna är också moderna, hippa och civiliserade. Det märks att det råder en klar storstadsmentalitet. Samtidigt fallerar denna fasad när jag såg Lenin och Marxstatyer i varje hörn. På Röda torget finns det till och med skådespelare som klädde ut sig till Lenin och Stalin samtidigt som de gick runt och tog bilder med folk. För mig känns det motstridigt att ha en liberal storstadsmentalitet samtidigt som man normaliserar diktatorer och massmördare. Kan man någonsin ha ett öppet och liberalt samhälle samtidigt som man stolt visar upp sin kommunistiska historia?

Min motstridiga bild av Ryssland bekräftades när jag dagen efter träffade en grupp ryska konstnärer. En av konstnärerna bar en satirisk tröja med Putins ansikte på. De skämtade om korruptionen i Ryssland och pratade om hur de skulle vilja bo i New York. När jag frågade dem vad de tyckte om Putin sa de att det är ytterst få som gillar Putin i Moskva. Stödet för Putin sjunker i nästan hela landet, speciellt efter den omtalade pensionsreformen. I samma takt sjunker även det politiska engagemanget. Ryssar är i allmänhet nöjda om de fårha sin mobiltelefon, en bostad i framtiden och en möjlighet att gå ut en fredagkväll. Detta har Kreml också förstått. Även om många beklagar sig över regimens agerande, är det få som känner ett starkt driv att förändra då de deras liv är ”tillräckligt” bra.

Det är svårt att föreställa sig eftersom svenskar aldrig skulle nöja sigmed en sådan situation. Om det någonsin skulle förekomma korruption, censur eller felaktiga arresteringar skulle vi protestera och kräva vår rätt. Anledningen till att många ryssar inte har samma mentalitet som vi, är inte nödvändigtvis att de är rädda för sin regim, utan för att de aldrig har upplevt demokrati på det sättet som svenskar har upplevt den.

Det var en journalist som jag träffade som gav mig den insikten. Hon arbetade på den enda oberoende tv-kanalen i Ryssland. Kanalen skulle vara objektiv men den tenderade ofta att kritisera Putin av förklarliga skäl. Vi satt på en av hennes favoritrestauranger som var en russifierad irländsk pub. Menyn bestod av Sunday roast likaväl som borsjtj. När vi diskuterade situationen i Ryssland, frågade jag hur det kommer sig att ryssarnas inte hade en större längtan efter demokrati trots ett stort missnöje med regimen. Hon tog en klunk av sin Guinnessöl och svarade tydligt, men eftertänksamt,

”Because they are traumatized by democracy.”

Dagens ryska samhälle måste ses i ljuset av händelserna på 90-talet. Efter Sovjetunionens fall 1991 blev det hyperinflation i landet och mångas besparingar som tidigare hade varit värda ett hus, blev nu värda en kopp kaffe. Samhället var instabilt, och ekonomin likaså. Det är detta som är demokrati och liberalism för många ryssar. Ryssarna är därav extremt rädda att hamna i samma situation igen att de därför är beredda att acceptera stora brister i regimens agerande, så länge det råder stabilitet i landet. Det är med bakgrund av detta som Putin alltjämt respekteras och åtnjuter ett stort stöd hos befolkningen. Han betraktas som  aranten för landets sammanhållning och som den ledare som ”skyddar” Ryssland från väst.

Denna bild återspeglas också i statligt kontrollerade media, det vill säga de flesta. De förmedlar en bild av Putin som den person som håller landet samman trots hotet från USA och övriga västvärlden. Som exempel kan nämnas att kriget i Ukraina beskrivs som ett krig med ryska och amerikanska soldater om den ryska gränsen. Men statligt kontrollerande media rapporterar sällan om hur människor på landsbygden inte har tillgång till grundläggande samhällsservice, såsom el, vatten och ordentliga toaletter. En orsak till detta kan vara att Putins huvudsakliga prioriteringar är storstäderna, militär och upprustning snarare än landsbygd, skola, hög levnadsstandard med mera. Dessa prioriteringar är det få medborgare som har kännedom om, eller får kännedom om.

Det är tydligt att vägen till demokrati och ett öppet samhälle blir längre för var dag som går i Ryssland. Samtidigt som det finns en traumatisk bild av demokrati finns det också en konservativ elit som styr Ryssland som ständigt försöker motarbeta västerländska värderingar, såsom HBTQ-personers rättigheter, och istället aktivt jobbar för att främja upprustning och en utökad makt till kyrkan.

En rysk journalist som tidigare suttit i fängelset för hans regimkritiska texter lyckades beröra mig då vi möttes. Han frågade mig hur journalister har det i Sverige. ”They can write anything they want” sa jag. Hans ögon glittrade samtidigt som han log ”Sorry, I’m just trying to imagine this”. Det är en enorm skillnad på regim och folk i Ryssland vilket vi måste komma ihåg.

Jag tycker att försöka bryta den negativa trenden i Ryssland inte bara ligger i ryssarnas bästa, utan i världens bästa. En rutten rysk regim är farlig. Men en rutten rysk regim i kombination med ett folk fört bakom ljuset är ännu farligare. Det borde ligga i EU:s intresse att vilja hjälpa Ryssland till att bli en demokrati. Då talar jag inte om militära interventioner eller liknande. Istället tycker jag att vi borde öppna upp för visumfrihet med Ryssland. Om ryssar kunde interagera mer med väst och se att demokrati fungerar, vad yttrandefrihet är på riktigt och hur ett liberalt och öppet samhälle kan se ut, tror jag att ryssarna skulle ifrågasätta Rysslands regim mer och därav kunna kräva mer än deras historia.

Det är svårt att staka ut framtiden för Rysslands utveckling – om landet kommer bli mer demokratiskt eller inte. Många röster i debatten hävdar med eftertryck att hoppet om att Ryssland ska bli en framtida demokrati är förlorat. Men efter att ha sett hur ryska folket hade drömmar, hopp och vilja precis som vi tycker jag att EU, som den demokratiska supermakt vi är, borde se ett intresse med att ge medel som kan främja demokrati. Det handlar om EU:s framtida handel, utbyte av kompetens och kultur men framför allt, en möjlighet att rädda Ryssland från en ond spiral.